Chronicle

Ända sedan jag såg trailern till den här filmen för några år sedan, så har den legat där, lite undermedvetet och lurat. Den har dykt upp nån gång nu och då när diskussionen om superkrafter kommer på tals. "Vad skulle du göra om du fick superkrafter" eller "vilken kraft skulle du helst vilja ha" är väl några av de vanligaste frågorna. Trailern verkade kunna ge en liten aning om hur det skulle vara för helt vanliga människor att uppleva det på riktigt
.

Med trailern i bakhuvudet har jag alltså velat se den här filmen ett bra tag nu. När den äntligen dök upp, helt magiskt och samtidigt konstigt nog lagligt..., så väntade jag inte länge innan jag såg resten av filmen!

Det handlar alltså om tre killar som råkar hitta någonting som ger dem superkrafter av olika slag. Det märks ganska snabbt att de krafterna blir starkare och starkare ju mer de tränar. Gänget består av tre helt olika karaktärer. Vi har den omåttligt populära elevpresidenten, den smarte men lata medelklasskillen och han som blir mobbad och slagen av alla, till och med sin pappa. Det innebär också att de hanterar sina krafter på olika sätt, och utvecklar de olika snabbt. Det är riktigt intressant att följa den processen under filmens gång!

Jag måste säga också, att det inte är någon höjdarfilm. Det är snudd på b-film-varning, då skådespelarna inte är fantastiska, och storyn har en del hål som borde ha täckts innan release. Det är antagligen också varför den inte fått större genomslag i och utanför USA. Effekterna lämnar ibland mycket att önska också, det märks att de inte fått en så stor budget. Rätt barnslig är den också ibland. Man tror nästan att det är pubertala tonåringar som suttit och regisserat.

Med det sagt tycker jag ändå att den är sevärd, för den visar upp ett helt nytt synsätt på superkrafter och hur ens liv kan påverkas, till det bättre och sämre. Det är även ruggigt kul att se effekter som är, och hur de lär sig att använda krafterna till fullo! En underhållande rulle helt enkelt!

Förresten. Borde jag börja sätta betyg, är det någonting som önskas av er få som läser bloggen?

Tinker Tailor Soldier Spy

Ja herrejävlar. Var ska man börja? Det är så fantastiskt roligt att gå in med blandade förväntningar och sedan bli helt hänförd av en film! Jag satt som ett barn framför ett Teletubbiesavsnitt ända in i slutet. Jag har fått höra både ris och ros om filmen dock. De som inte gillat den har sagt att den vart alldeles för seg och svårtolkad, medan de som gillar den tycker att det är bland det bättre de sett. Jag ställer mig lätt i högra ledet och förespråkar denna film som en av de bästa spion-thrillerfilmerna där ute. Det är varken Bond, Bourne eller Mission Impossible, utan det är på riktigt!

George Smiley, en före detta anställd hos Brittiska underrättelsetjänsten, får i uppdrag att leta reda på en mullvad bland de högst uppsatta tjänstemännen bland sina tidigare arbetsgivare. Detta efter att dess chef tidigare fått sparken efter att ett uppdrag i Budapest gått åt skogen fel. Det måste finnas en mullvad ibland dem.

Skådespelarna då? Mark Strong, Gary Oldman, Tom Hardy, Colin Firth; sällan har jag sett ett så pass kompetent gäng skådespelare i en och samma film! Det skapar en bra balans, för det finns ingen som kan spela ut den andre. De håller också liv i dialogerna, som aldrig blir långtråkiga, endast enastående.

Filmen bygger mycket på att skapa en stämning som liknar det som var under kalla kriget. Det är inte mycket slagsmål, skottlossningar eller biljakter, utan mer lönnspel, lögner och svek. Bilden av det kalla kriget kunde inte vara mer inbjudande, och samtidigt avskyvärd.

Det är en riktigt ambitiös film, och det gäller att hänga med i dialogerna för att alla lösa trådar ska kunna sys ihop i slutet. Gillar du inte filmer med väldigt lite annat än dialog och konspirationer borde du kanske hoppa över denna film, den kommer knappast att vara filmen som får dig att ändra ditt tycke. Gillar du sånt däremot, borde du ta och se den på en gång! Som jag sa: en av de bästa spion-thrillerfilmerna som finns!

Förresten, blir ni precis lika euforisk som jag varje gång en films titel nämns i själva filmen?

Sherlock Holmes - A Game of Shadows

Man KAN få för mycket av det goda.

Ni vet det där goda som det fanns så mycket av i första filmen? De coola slagsmålen, Robert Downey Jr:s sköna tolkning av Sherlock som en väldigt analyserande och underlig man, den skönt nedslitna 1800-tal-versionen av england... Allt det och lite till gjorde den första filmen till en fantastiskt underhållande actionfilm, kryddad med mycket mystik och en väldigt spännande handling.
   Guy Richie har nu dopat den första filmen till absurdum, och som så många andra, försökt mjölka ur så mycket som möjligt ur det som var bra iden första filmen.

Robert Downey Jr gör en Johnny Depp i sin roll som Sherlock Holmes. Han spelar över på det underliga och "roliga" i hans karaktär, och glömmer bort att det inte bara är barn som tittar på film. I den första filmen var han klockren, och lyckades med en bra balans mellan en skogstokig alkoholist och ett analyserande geni, men nu blir det mer löjligt än välgjort. Slagsmålen är även fler, och värre. Nu ska Sherlock analysera varje slag i varje slagsmål som händer varje minut under hela filmen. Det blir tröttsamt.

A Game of Shadows saknar även mycket av mystiken från första filmen. Handlingen är rätt enkelriktad, och bjuder inte på så mycket överraskningar. De har försökt lyfta in en mystisk zigenare spelad av Noomi Rapace för att krydda filmen lite, men det bidrar ärligt talat inte mycket alls till filmen, varken till det negativa eller positiva.

Men det finns såklart inte bara negativa saker med filmen. Guy Richie är en bra regissör, som dock spårar iväg ibland. De sista 20-30 minuterna av filmen vägde nästan upp all trams som hänt innan. Där är Sherlock precis så balanserad mellan vett och kaos som han ska vara, och spänningen är så närvarande att den går att ta på. Noomi Rapace gör också en rätt bra insats som Zigenare, men faller på att det är en rätt blek karaktär från början. Jared Harris, däremot, är en perfekt ersättare till Sherlocks antagonist i första filmen. Han gör Professor Moriarty precis så elak och lömsk som förväntas av Sherlocks främsta fiende.

I det stora hela är konceptet från första filmen intakt. Det gör att filmen, trots sina brister, är tillräckligt underhållande för att rekommenderas och ses!

Le premier jour du reste de ta vie

Jag MÅSTE bara tipsa om en helt fantastisk film! Det var ett tag sedan jag såg den, så det blir ingen genomgående recension. Jag råkade bara få en återkoppling till filmen i minnet. Det är egentligen en helt vanlig film. Det handlar om en vanlig fransk familj, med vanliga franska värderingar. Föräldrarna har det jobbigt, dottern vill inte veta av någonting, ena sonen är friheten själv, och den andra är han som söker sig framgång och familj. Föräldrar sviker, barn sviker, och filmen handlar i det stora hela om att familjen alltid kommer att finnas där, vad som än händer. Jag måste säga att jag aldrig har sett en film illustrera sådana starka familjeband på film. Det är få filmer jag känt så mycket med karaktärerna. Jag skrattade, grät, kände nostalgi, blev arg på sånt personerna i filmen störde sig på. Rent känslomässigt är det en väldigt varm och rörande film, som lämnar få oberörd.

Det är riktigt kul att se en film med skådespelare du knappt sett någon gång. Speciellt när de är så pass duktiga som i denna film. Det blir så enkelt att associera skådespelarna med deras roller, och det gör allting så mycket mer trovärdigt. Att filmen är på franska kan vara jobbigt för vissa, men jag tycker ändå att ni ska ge den ett försök. Det är den värd!

Ta en stund med din flickvän, eller varför inte för dig själv, och se denna film. Du kommer att gå därifrån en filmupplevelse rikare! Och killar; ni kan behöva "man up" innan slutet om ni är på en första dejt.

Jag glömde nästan nämna soundtracket. Det är utsökt!

Hodejegeren

Det är ungefär lika stor chans för regn i Luleå i mitten av december, som att en bra norsk film kommer ut. Nu råkar det ju vara regnigt. I Luleå. Mitt i december. Det visar sig att logiken är slående. En bra norsk film har släppts! Vad jag kan minnas har det bara hänt tre gånger förut; Elling, Trollejegeren och Död Snö. Antagligen regnade det på vintern i Luleå då också.

Denna film är alltså ingen vanlig Norge-historia. Det är en fantasifull, noggrann, actionfylld och dramatisk Norge-historia. Det börjar med presentationen av Roger Brown. En kort, framgångsrik norrman som jagar arbetstagare åt arbetsgivare. Han är en så kallad "head hunter". Dessvärre flyter inte jobbet på precis som han vill, och han har en fru som han skämmer bort lite väl mycket. Han behöver alltså mer pengar. Det löser han genom att stjäla konst. Till synes mest från hans klienter på jobbet. När han träffar Clas Greve, en före detta soldat med specialisering i att spåra människor, erbjuder han sig att fixa ett jobb åt Clas. Det visar sig att Clas sitter på en tavla värd en förmögenhet, en tavla Roger gärna lägger sina vantar på. Sedan hamnar Roger i trubbel. Mycket trubbel.

Aksel Hennie, som spelar Roger Brown, gör ett fantastiskt jobb. Han ÄR Roger Brown. Hans dedikation till arbetet märks tydligt i en scen där han med en sax och trubbig rakhyvel rakar av sig allt hår, och det kan bara inte vara fejkat.
Nikolaj Coster-Waldau, kanske mest känd från sin roll som Jamie Lannister i serien Game of Thrones, spelar Rogers  mardröm i filmen. Han gör en bra roll som stilig dansk psykopat, och håller sig ifrån sin syster denna gång.

Det är en mörk historia, där Roger konstant lyckas hamna i skiten. Bokstavligen talat. Trots det vill jag säga att jag sällan ser filmer som är så genomtänkta, med en huvudperson som faktiskt har hjärna att inte göra felbeslut hela tiden. Visst, det är inte rätt att stjäla tavlor, men när han väl kör fast vet han precis vad som krävs för att ta sig loss. Filmen får även plats med en hel del humor. Jag skrattade åt flera scener, vissa där det är högst oklart om det är roligt med flit eller om det bara är så tragiskt att det blir komiskt. Kärlek får plats även det. Förstår ni, den här filmen har ALLT! Framför allt ett bra slut.
Jag är säker på att jänkarna vill göra en egen film av denna så fort som möjligt. Det verkar vara lite utav en trend just nu. När det väl händer får vi se om den blir lika bra. Det kommer att bli svårt!

Det är en film som har det mesta. Humor, spänning, action och drama. Den är välregisserad och otroligt nogrann med detaljer. Skådespelarna passar som handen i handsken i sina roller, och vi ser en naken kvinna springa omkring och skjuta med pistol. Den är bra helt enkelt.

Trots att den är på norska rekommenderar jag varmt denna film!

Warrior

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget som. Först tänkte jag skrika ut i ren glädje över vilken jävla bra film jag sett. En sån film som dyker upp lika ofta som Modo vinner SM-guld. Ish. Men jag hejdar mig. När väl eftertexterna börjar rulla uppåt, vitt på svart, har jag en helt annan känsla i kroppen.

Jag kommer ihåg att jag gav The Fighter ett riktigt bra betyg. Det förstår jag, det var en riktigt bra film. Fast riktigt bra filmer är inte de bästa, eller hur? Warrior kan jag med handen på hjärtat säga är den bästa "sport-filmen" jag någonsin har sett. Visst, jag kanske är lite opartisk med tanke på att jag älskar boxning, och är ett fan av andra kampsporter också, men Warrior håller fantastiskt hög klass även utanför oktagonen.

Jag vill inte gå in i handlingen alldeles för mycket, för jag tror att det kan förstöra upplevelsen. Det jag tänker avslöja är att den handlar om Tommy, som söker upp sin far Paddy och ber om att få bli tränad inför en ny turnering som är på gång. Det är en turnering där världens bästa medelviktsfighters ställer upp och slåss om galet mycket pengar. Vinnaren får allt. På andra sidan staden, kämpar Brendan för sin framtid och familj. Han har ett vackert hus, en snygg fru och två barn. Han jobbar som fysiklärare och fightas för pengar på fritiden. Wait. What? Japp. Han säger till sin fru att han jobbar som nattvakt för att skrapa ihop lite extra pengar, då deras vanliga jobb tydligen inte räcker till. Och så vidare.

Tom Hardy, som spelar Tommy(sammanträffande?), gör en fantastisk insats, och jag är säker på att han kommer att vara Hollywoods nästa stora stjärna. Joel Edgerton i rollen som Brendan får säkert en massa erbjudanden efter detta också. Trots deras grymma insatser är det ändå Nick Nolte som står för briljansen! Han gör rollen som en nykter alkoholist och hatad av familjen så jävla bra. Du kommer att tycka synd om honom. Garanterat. Det är en rolltolkning som luktar Oscarnominering.

Filmen är fängslande från första bildrutan. Den balanserar en gripande familjehistoria och riktigt brutala fightingscener utan problem. Du sitter på helspänn ända fram till det fantastiska slutet, som gör att männen lutar sig längst bak i soffan för att dölja sina tårar. Fightingscenerna får Rocky-filmerna att se ut som barnprogram. Jag har då själv aldrig sett något liknande på film. Rocky, som jag förövrigt brukade hålla som nummer ett inom denna genre, blev just nedknuffad från tronen.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om filmen. Jag vill bara ösa mig ur superlativ, och sedan se den igen innan jag går och lägger mig.
Nog med ordbajsning nu. Mitt budskap till er är blandat med en varning. Se ingen trailer innan ni får chans att se filmen. Den ska tydligen förstöra en hel del av storyn. Gå inte in på IMDB (8.3) och läs en massa om den heller. Det ni ska göra är att hyra den, köpa den, tanka den eller låna den så fort som möjligt, och SE DEN.

Melancholia

Vad händer? Är detta verkligen något jag bör spendera min fredagkväll med? Det här verkar SKITtråkigt.

Det var precis vad jag tänkte under de fem första minuterna av Melancholia. Sedan tänkte jag samma sak i tio minuter till, sen hände det någon grej, sen gick det 20 halvtråkiga minuter till, då sågs Kirsten Dunst naken, jag blev vaken. Mycket mer än så händer inte i filmen, tycker jag.

Jag måste erkänna, jag har svårt för Lars von Triers filmer. Det är inte min kopp te, om man säger så. Det här var inte den filmen som bröt mönstret heller. Den har några ljusa stunder, speciellt mot slutet, men i övrigt tycker jag att den var väldigt långdragen. Jag kan förstå varför kritiker hyllar filmen dock. Det är en film med mycket känslor, och fint bildspråk. Förutom det, är det som sagt slutet som lyfter filmen. Det gjorde faktiskt filmen i sin helhet nästan sevärd!

Trots slutet, var det här ingen fredagsfilm. Jag skulle kunna tänka mig att den passar bättre en urtråkig söndag. Det vill säga då du sett alla filmer du kan komma på tidigare under veckan, och sitter där i soffan med en muspekare på en torrentlänk eller ett Melancholia-fodral i dvd/bluray-hyllan. Jag såg den bara för att ha sett Melancholia, det är ju ändå en storfilm, men jag hade nog inte sett den igen om jag visste att den skulle så här tråkig!

På en skala från Tori Spelling till Scarlett Johansson ger jag filmen en Maggie Gyllenhaal. Tråkig, men ändå lite charmig.

PS. JAG VET. Det var hur länge som helst sedan jag skrev ett inlägg här. Ska försöka skärpa mig. Igen. Förhoppningsvis blir framtida inlägg lite bättre genomtänkta än detta, då jag nu bara desperat ville få ut text på bloggen. Ha överseende! Det kommer mer!

Nick and Norah's Infinite Playlist

Jag har haft denna film på min "att se lista" i snart två år nu, men jag har aldrig tagit mig i kragen. Men nu äntligen! Nu är det gjort, och som den levererade.

Den var precis vad jag hade väntat mig, i och för sig. En sådär sockersöt och härlig kärlekshistoria med sina törnar och twistar. Nu råkar jag vara en sucker för just sådana filmer, så denna passade mig perfekt! Utöver en rätt söt handling hade den två trumfkort. Musiken och skådespelarna. Musiken flyter genom filmen i princip konstant, och ger den en härlig känsla, musiken gör en glad. Sen har den ju även Kat Dennings, i rollen som Norah. Vilken tjej! Man blir ju så kär i henne! Även Michel Cera gör rollen som Nick riktigt bra, men jag har svårare att bli kär i honom!

Filmen handlar iallafall om Nick, som just blivit dumpad av en brud. Han är hjärtekrossad och skickar henne en massa mixtapes. I hopp om att det ska bli bättre. Norah hamnar i en situation på en spelning där hon behöver en låtsaspojkvän i 5 minuter. Precis då råkar Nick vara där. Filmen går ut på att Nick och Norah slår följe, i jakten på en hemlig spelning någon stans i New York stad. Nick får hjälp av sina tre gayvänner, varav två som även är medlem i Nicks band. Samtidigt måste Norah ta hand om sin alldeles för fulla väninna.

Det är en jakt på lycka indeed. Allt eftersom filmen går, lyckas den föra in dig i ett tillstånd av välbehag, där du till slut bara njuter av en riktigt skön film! Den är inte avancerad på något sätt, det är inte mycket nytänk, den har inte heller bra specialeffekter eller kända skådisar, men den håller klass ändå! Så känner ni er lite sugna på kärlek i någon form så borde ni spana in den! Ciao!

Psalm 21

Jag har sett en läskig svensk film!!!!

Ursäkta mitt utbrott, men jag tycker att det är så fantastiskt. De växer inte på träd direkt. Nästa svenska mål måste bli att göra en BRA läskig svensk film. För denna var inte det.

Det är en film om spöken och demoner och sånt. Den har en präst, en byhåla och skumma karaktärer. Allt som behövs för att göra en läskig film. Den gör jobbet med själva läskigheten rätt bra den första delen av filmen, men allt eftersom vänjer man sig vid deras knep, och filmen tappar sin själ. Själva slutet ska vi inte gå in på. Jag är inte en kristen man, men slutet förvandlade hela filmen till endast ett antireligiöst manifest.

Hur som helst, den har potential, och jag förväntar mig ännu mer nästa gång denne regissör gör film. Förhoppningsvis lär han sig av sina misstag, och gör något som faktiskt är bra! Hur som helst vill jag rekommendera er att se denna film ändå, det är ett stycke kass svensk filmhistoria, som ändå är tidvis underhållande!

Tron

Jag har sett en film de flesta har hört talas om, men inte sett. Tron. Anledningen till att de flesta har hört talas om den är för att den är gammal, och en kultfilm. Anledningen till att ingen har sett den är för att den är dålig. Med dagens mått mätt.

En programmerare blir inskickad i datans värld(ja, datan, inte datorn), och måste med hjälp av ett program kallat "Tron" bekämpa MCP, eller master control program som det heter. Det är - för sin tid - en massa häftiga effekter och datoranimeringar, men i dagens mått mätt håller de inte lika hög klass. Vissa äldre filmer, tex Metropolis och Star Wars, är fortfarande intressanta att se, eftersom effekterna och storyn fortfarande håller klass. Med Tron känns det mesta utdaterat, nästan jobbigt att se.

Jag såg den för vad det var, en kultfilm. Jag förstår att den har blivit det, med tanke på effekterna och storyn, som handlar om livet innuti en dator, typ. Men jag kan inte påstå att jag blev nöjd. Jag förväntade mer av denna gamla klassiker! I takt med att datorn blev vanlig, blev även filmen det. Nu ska jag ta hem nya Tron filmen och då hoppas jag att den håller högre klass! Peace.

Sound of Noise

Gillar du musik? Då kommer du att älska Sound of Noise! Det här är bland det mest nytänkande jag sett i en film på väldigt länge!

Det handlar i första hand om Amadeus, en tondöv polis uppväxt i en familj av musiker. Hans bror är en världskänd dirigent, men Amadeus hatar musik, så han vill gärna inte se sin brors konserter. Det handlar även om ett udda gäng trumslagare, som är på jakt efter historiens finaste musikstycke. För dem räcker det inte att spela på instrument. De gör symfonier av vardagliga material, till exempel nedsövda kroppar, elledningar, bulldozers med mera. De börjar "terrorisera" staden med sina udda musikstycken, och polisen Amadeus rycks snabbt in i fallet.

Det är helt omöjligt att definiera filmen enligt en genre, men om jag skulle försöka, blir det något i stil med "Thrillermusikpoliskomedi". Inte helt lätt alltså.
Det är fantastiskt vad de lyckats med, att de har fått fram något så nytänkande efter så många år med film i vår tid. Jag förstår inte varför filmen inte fått större exponering i Sverige, jag visste inte ens vad det var för film förrän vi fick in den på Hemmakväll...

Så ta hem filmen så fort ni bara kan! Och se ett stycke svensk filmkonst ni aldrig sett maken av förut(Ja, jag använde och i början av en mening. So sue me). Finns den inte på det stora world wide web, så kan ni alltid lita på att den finns på Hemmakväll!

Okej, lite gratis reklam där, jag vill bara påpeka att jag inte är någon sell out. Jag vill endast att så många som möjligt ska få chansen att se bra film! Så det så.

It's Kind of a Funny Story

Okej! Typ så kände jag efter att jag hade sett filmen. Ni får se den för att förstå varför. Jag kände både "Okej!" och en fin känsla av upprymdhet, typ som att allting kommer att lösa sig, till slut. Som att ens mål i livet är för alltid under byggnation, de ändras med åren och med erfarenheter. Vilket är vad denna film bygger på. Det fina i att hitta sig själv, att vara med om livsförändrande ögonblick, kärlek, vänskap, insikt. Så vad handlar filmen om, frågar ni er säkert nu.

Jo. Den handlar om Craig, en kliniskt deprimerad tonåring, som kommer till den insikten att han behöver riktig hjälp. Han är stressad över livet, över mål som är högt satta, över kärlek och jobbiga föräldrar. Han är deprimerad helt enkelt. Så han ber om att bli inlagd, och hamnar till slut på en vuxen psykiatrianstalt, eftersom ungdomsdelen var under ombyggnad. Där träffar han människor av alla typer. Vissa som är riktigt djupt deprimerade, vissa som är helt flippade, och vissa som är precis som han själv. Filmen handlar i det stora om hans vistelse där, och de människor han träffar. Filmen är riktigt upplyftande, det sätter perspektiv på saker och ting.

Det finns säkert många där ute som känner igen sig i killen i filmen. Att veta om att ens liv egentligen inte är så jävla dåligt. Familjen kanske är annorlunda, ens vänner är inte alltid vad man önskat, kärlek råkar inte vara ömsesidig, prestationsångest över plugg och framtid, osäkerhet inför just framtiden. Ingenting som borde få en att må sämre än andra. Trots det känner man sig sjukligt deprimerad, även när man vet att det finns de som har det sjukt mycket värre. Filmens(och till viss del mitt eget) budskap är att det alltid finns hjälp att söka, och att man borde göra det så tidigt som möjligt. Att Craig fick hjälp så pass tidigt, var riktigt viktigt för honom. Det framgår vid ett samtal mellan honom och Bobby, där Bobby, som hamnat riktigt illa ute, berättar vad det kunde gjort honom att få hjälp tidigare.

Med allt detta sagt så förstår ni nog att jag varmt vill rekommendera denna film till er läsare! Riktigt bra feel good film som ingen borde missa! Se den!

Game of Thrones

Jag har börjat titta på en ny serie(vi kan säga att jag streamat den från nätet). Tur som jag har, så är det en helt ny serie, så jag är begränsad till att se ett avsnitt i veckan. Vilket är perfekt. Annars vore mitt liv väldigt enformigt just nu. Serien är så bra att jag inte skulle tveka en sekund på att låsa in mig i lägenheten och sträckse serien tills den tar slut. Även om det skulle vara 15 säsonger. Även om min lägenhet vore en kall grotta och tv:n var svartvit.

Serien handlar om olika familjer, och deras kamp om tronen. Därav namnet. Game of Thrones. Men det är allt än en oskyldig lek. Det förekommer bedrägerier, rygghugg, mutor och öppna svek. Tillsammans bildar de bland det bästa jag sett i serieväg hittills. Sällan har jag blivit så tagen av dialogen i en film/serie som nu. Intrigerna är fantastiska, och skådespeleriet även det briljant. Som om det inte vore nog, lurar även något mystiskt och farligt i de nordligaste länderna. På andra sidan is-muren, börjar onda krafter röra på sig.

Det finns alltid någons historia i serier och filmer som är mindre intressant att följa(tänk Turtle i Entourage), men här blir det banne mig aldrig tråkigt. Serien håller en genomgående väldigt hög nivå, och varje ord som kommer ur munnen på karaktärerna är viktiga för fortsättningen av serien. Med andra ord, häng med! Annars kommer du inte att ha mycket förståelse för serien.

Ni som inte sett den borde se den. Ni som sett ett avsnitt men inte tyckt om det, ge det en till chans! Ni som sett alla avsnitt men fortfarande inte gillar serien: skaffa smak.

Limitless och skrivstopp

I'm back! Typ. Lusten för att skriva är inte på topp, det är svårt att plocka fram orden för att forma en enkel filmrecension. Självklart vill jag att den här bloggen ska vara levande, och mitt mål är ett nytt inlägg för varje sedd film, men det går inte så jävla bra nu!

Ikväll har jag sett Limitless iallafall, och att jag bara skriver att jag har sett den är ju ett steg framåt! Jäkligt häftig film är det i alla fall. Eddie Morra är en looser, som(på något sätt) lyckats få ett bokkontrakt. Problemet är bara att han inte kan få ner några ord på papper. Plötsligt dyker en bekant från tidigare i livet upp, och erbjuder honom en chans till att låsa upp alla spärrar i hjärnan, och fungera helt utan spärrar. Limitless, alltså.

Det är en intensiv film, fast knappast invecklad, så koncentration är ingenting du behöver för detta. Bradley Cooper verkar, precis som skådespelare som Robert Downey Jr(vitsig, smart), Johnny Depp(galen, kuf) eller Kevin Spacey(känslokall), hittat en rollkaraktär som passar honom som handen i handsken. Jag tror knappast att han kommer att driva speciellt långt ifrån rollen som vitsig och smart hunk i sin karriär. Men han gör det bra! Det är ingenting jag sitter och stör mig på i alla fall. Downey Jr är fortfarande mästaren dock.

Nu skulle jag behövt något typ av betygssystem snart.. Förslag på något? Utan betygsystemet säger jag att filmen helt klart är värd att se. Intressant handling och högt tempo genom hela filmen, blandat med schysst skådespeleri gör det till en underhållande liten jäkel!

Se den!

Reign Over Me

Har jag skrivit om tårar i något inlägg förut? Tårar som kommer när du blir ytterst rörd av en film. Jag hoppas inte det, i så fall tror ni väl att jag lipar för var och varannan film. Böl-Erik. Denna film berör verkligen, och det var svårt att hålla emot tårarna måste jag erkänna. Tur att jag ligger ensammen och tittar på den åtminstonde.

Don Cheadle spelar Alan Johnson, som springer in i sin gamla collegevän Charlie Fineman, spelad av Adam Sandler. Nu får ni förresten inte bli förskräckta och tro att jag gråter till Adam Sandler-filmer, för de brukar knappast vara tårmaterial. Nej, det här är långt ifrån den vanliga Adam Sandler filmen, både i handlingsväg och skådespelarinsatser. Charlie Fineman verkar i alla fall ha förträngt sitt tidigare liv, han kommer inte ens ihåg sin rumskamrat från två år på college. Desto mer Alan Johnson lär känna Charlie, och kommer honom nära, ju allvarligare blir tonen på filmen, och man inser snart varför Charlie uppträder som han gör. Adam Sandler gör en makalös insats som Charlie, speciellt i referens till samtliga av hans tidigare skådespelarinsatser. Han ser sårad ut på riktigt. Tänk er Modosupporter efter kvalserien är slut med Modo på tredje plats. Sårad.

Detta är en av mina favoritfilmer, som jag inte vill att någon ska missa! Dels för att den är så jävla bra, dels för att Adam Sandler gör en väldigt seriös roll väldigt bra. Bara det är värt titten.

Efter den här filmen undrar jag bara en sak: Varför har Adam Sandler aldrig fått spela Bob dylan? Se filmen så förstår ni att det är en befogad fråga!

Kommentarer

Det har tydligen vart svårt att kommentera mina inlägg. Något typ av konto har vart ett måste. Det är fixat nu! Nu kan vem som helst kommentera. Så det är bara att köra. Personangrepp, rasistiska inlägg, hyllningar, kärleksförklaringar och frierier, allt släpps fritt. Kör ba! Anonymitet är frihet!

(De två första kan ni väl undvika? Då måste jag ju ta bort dem sedan.)

Metropolis

Jag har just sett någonting väldigt märkligt. Inte nog med att filmen är gjord 1927, eller att den är svartvit, eller att det faktiskt är en stumfilm, den är bra också!

Metropolis var riktigt intressant att se, från ett historiskt perspektiv. Tänk er att denna film var gjord innan många av våra farmödrar och morfäder ens var påkomna.

Jag tänkte först skumma igenom filmen, men det slutade med att jag var så fast att jag nu skriver om den först 3 på natten. Handlingen var riktigt gripande, du sitter på nålar genom hela filmen. Det är en berättelse från en framtida dystopi, där klasskillnaderna är drivna till absurdum. Det underliggande budskapet märks av ganska väl efter ett tag. Effekterna var sjukt imponerande, speciellt med tanke på tekniken som fanns på den tiden. Inga datorer där inte. Rent visuellt är den riktigt häftigt gjord! Väldigt påkostad är den också. Det syns på de majestätiska kulisserna och antalet statister som ställer upp.

Jag tror inte att filmen lockar för gemene man. Det är ett annorlunda krav på filmer idag än vad det var förr i tiden. Bara ordet svartvitt får väldigt många att rynka på näsorna. Det hindrar mig inte från att rekommendera denna film för de som är filmintresserade och vill ta del av en bit filmhistoria! Den är trots allt helt okej.

Sen är det kanske snyggaste filmaffischen någonsin!

28 Dagar Senare

Cillian Murphy, alias "Jim", vaknar upp på sjukhuset, 28 dagar efter en zombieapokalyps. Han är hungrig och förvirrad. Var är alla människor? Han rör sig genom sjukhuset, och får till slut syn på en Pepsi-automat. På golvet ligger lite pepsi- och 7up burkar utspridda. Han plockar upp en pepsiburk och trycker i sig läsken. Du ser verkligen hur törstig han var, och hur jävla skönt det var att sluka i sig lite Pepsi. En sån överdriven monstruös produktplacering har jag då aldrig sett förut! Det bästa var, att jag hade en Pepsi i kylen. Det har aldrig smakat så gott.

Nåväl, vidare till filmen! Jag förstår inte grejen med Danny Boyle, snubben som regisserade detta hopkok. Han ger sig på någonting som är så långt ifrån hans genre som möjligt, och gör samtidigt den bästa filmen inom den genren, någonsin.

Zombies är inte det lättaste att fånga på film. Nåja, det är inte det lättaste att göra bra film av åtminstonde. Ni där ute som gillar zombiefilmer förstår vad jag pratar om. Det finns en hel del sunkiga zombierullar som bara är häftiga för att det finns zombies i dom. Men jag vill sträcka ut min haka så långt som att påstå att det är är en bra FILM. Inte bara en bra zombiefilm! Jag satt verkligen på helspänn hela tiden, för så fort de verkar säker, så känner jag i maggropen att faran lurar runt hörnet, det är därför en rätt jobbig film att se, du sitter och oroar dig konstant. Riktigt irriterande. Riktigt bra. Musiken i filmen är grymt passande. Den är riktigt subtil men skapar ändå en skön stämning. Det blir väldigt lätt att leva sig in i filmen, och tappa fokus på allt annat. Det Boyle framförallt lyckas fånga är personkemin. Både mellan far och dotter, och mellan Selena och Jim. Det känns genuint. Det blir därför genuint skitjobbigt senare i filmen.

Nog med spoilers nu! Jag brukar vilja prata om skådespelarinsatser i filmerna. I denna film är de på riktigt hög nivå, med en topp på Cillian Murphy. Nästa generations stora skådespelare. Garanterat!

Ja, detta var en riktigt bra film. Jag är dessutom säker på att jag kommer att drömma om zombies inatt. Förhoppningsvis blir det en riktigt bad ass zombiedröm där jag är fullt utrustad med diverse tillhygg och vapen så jag kan gå lös på de själlösa jävlarna. Om inte, så vaknar jag kallsvettig efter att blivit jagad till döds. Vilket som, kallsvettig eller inte, så var filmen helt klart värt det! Skynda se!

The Other Guys

Jag gillar Mark Wahlberg. Jag tycker att han fått alldeles för dålig kritik för att bara vara en muskelkille med stoneface. Visst, i vissa roller (Max Payne)är han så genomtråkig att du önskar det fanns sätt att kunna sparka andra genom rutan. Tyvärr så finns det inte sån teknik idag. Så ifall du finner dig själv tittandes på Max Payne någon kväll, så kan du istället byta till The Other Guys. I den filmen spelar han en sjukt skum roll, olik alla andra snutar jag sett. Han är överdrivet kaxig och högljudd, men har även känslor. Han lär sig de mest komplicerade sakerna, endast för att kunna driva med andra människor, och önskar att han var en flygande påfågel. Brilliant med andra ord.
Det märks verkligen att det är en Will Ferrell-film. Både på regissören och den överdrivna komedin filmen igenom. Överdriven, men ändå subtil, på något sätt. Även Will spelar en riktigt grym roll, visserligen inte lika profilerande som Marks, men minst lika rolig! Jag älskar verkligen hans sätt med kvinnor, och hur de faller för honom. Klockrent.

Filmen har en hel del oförglömliga citat, som vanligt från en Will Ferrel-film. Humorn är på topp, och för första gången på länge så kände jag att jag tittade på en hyffsad komedi. Det är stort. Alla de små sakerna bygger på den humor som redan är självklar. Till exempel att polischefen(lysande spelad av Michael Keaton) har två jobb, för att inte tala om dennes konstanta droppande av TLC-låtar i form av ordspråk och kommentarer. Marks besatthet av att kunna mobba andra, Wills påverkan på superheta brudar(Eva Mendez?!) och de två sidekicksnutarna som hela tiden piggar upp i bakgrunden. Jag glömde nästan att nämna det mest opassande soundtracket till en film någonsin! Där snackar vi dold humor.

Det är inte det bästa jag sett Will Ferrell i, eller Mark Wahlberg för den delen. Anchorman och The Fighter kommer vara deras toppar ett tag till. Men filmen blir inte mindre sevärd för det. Vi har ju båda två i samma film! De kompletterar varandra grymt bra, och filmen blir aldrig tråkig. Se den!

Pimps don't cry.

I rymden finns inga känslor

Simon har aspbergers. Det gör att han inte förstår känslor, utan hellre håller sig till sina rutiner och rymdböcker och ekvationer istället. När han flyttar in hos sin bror Sam, går det inte riktigt som någon önskar, de delar nämligen boendet med Sams flickvän också.

Filmen är en frisk vind i svenskt filmmakeri, ungefär som när "Låt den rätta komma in" var i hetluften. Handlingen är inte lik någon annan film, och det är ovissheten som gör den så fantastiskt bra. Och skådespeleriet. Jävlar vilka stjärnor. Skarsgård som spelar Simon är grym i sin roll, jag känner dock ingen med aspbergers så jag kan tyvärr inte relatera. Cecilia Forss gör en riktigt charmig roll, där hon är raka motsatsen till både Simon och Sam. Söt tjej. Den som verkligen lyfter filmen enligt mig dock, är Martin Wallström, som spelar Sam, Simons bror. Där har ni sveriges nästa stjärna, jag lovar!

Jag blev verkligen berörd av filmen. Mest kände jag av Sams känslor av hopplöshet när Simon inte går att kontrollera, men även lyckan och hans kärlek till sin bror. Jag vet inte om jag någonsin fastnat för en svensk film på detta sätt, den gör mig jävligt glad helt enkelt. Skönt. Ni måste verkligen se den om ni har missat den!

Det är den bästa svenska film jag sett.