Kommentarer

Det har tydligen vart svårt att kommentera mina inlägg. Något typ av konto har vart ett måste. Det är fixat nu! Nu kan vem som helst kommentera. Så det är bara att köra. Personangrepp, rasistiska inlägg, hyllningar, kärleksförklaringar och frierier, allt släpps fritt. Kör ba! Anonymitet är frihet!

(De två första kan ni väl undvika? Då måste jag ju ta bort dem sedan.)

Metropolis

Jag har just sett någonting väldigt märkligt. Inte nog med att filmen är gjord 1927, eller att den är svartvit, eller att det faktiskt är en stumfilm, den är bra också!

Metropolis var riktigt intressant att se, från ett historiskt perspektiv. Tänk er att denna film var gjord innan många av våra farmödrar och morfäder ens var påkomna.

Jag tänkte först skumma igenom filmen, men det slutade med att jag var så fast att jag nu skriver om den först 3 på natten. Handlingen var riktigt gripande, du sitter på nålar genom hela filmen. Det är en berättelse från en framtida dystopi, där klasskillnaderna är drivna till absurdum. Det underliggande budskapet märks av ganska väl efter ett tag. Effekterna var sjukt imponerande, speciellt med tanke på tekniken som fanns på den tiden. Inga datorer där inte. Rent visuellt är den riktigt häftigt gjord! Väldigt påkostad är den också. Det syns på de majestätiska kulisserna och antalet statister som ställer upp.

Jag tror inte att filmen lockar för gemene man. Det är ett annorlunda krav på filmer idag än vad det var förr i tiden. Bara ordet svartvitt får väldigt många att rynka på näsorna. Det hindrar mig inte från att rekommendera denna film för de som är filmintresserade och vill ta del av en bit filmhistoria! Den är trots allt helt okej.

Sen är det kanske snyggaste filmaffischen någonsin!

28 Dagar Senare

Cillian Murphy, alias "Jim", vaknar upp på sjukhuset, 28 dagar efter en zombieapokalyps. Han är hungrig och förvirrad. Var är alla människor? Han rör sig genom sjukhuset, och får till slut syn på en Pepsi-automat. På golvet ligger lite pepsi- och 7up burkar utspridda. Han plockar upp en pepsiburk och trycker i sig läsken. Du ser verkligen hur törstig han var, och hur jävla skönt det var att sluka i sig lite Pepsi. En sån överdriven monstruös produktplacering har jag då aldrig sett förut! Det bästa var, att jag hade en Pepsi i kylen. Det har aldrig smakat så gott.

Nåväl, vidare till filmen! Jag förstår inte grejen med Danny Boyle, snubben som regisserade detta hopkok. Han ger sig på någonting som är så långt ifrån hans genre som möjligt, och gör samtidigt den bästa filmen inom den genren, någonsin.

Zombies är inte det lättaste att fånga på film. Nåja, det är inte det lättaste att göra bra film av åtminstonde. Ni där ute som gillar zombiefilmer förstår vad jag pratar om. Det finns en hel del sunkiga zombierullar som bara är häftiga för att det finns zombies i dom. Men jag vill sträcka ut min haka så långt som att påstå att det är är en bra FILM. Inte bara en bra zombiefilm! Jag satt verkligen på helspänn hela tiden, för så fort de verkar säker, så känner jag i maggropen att faran lurar runt hörnet, det är därför en rätt jobbig film att se, du sitter och oroar dig konstant. Riktigt irriterande. Riktigt bra. Musiken i filmen är grymt passande. Den är riktigt subtil men skapar ändå en skön stämning. Det blir väldigt lätt att leva sig in i filmen, och tappa fokus på allt annat. Det Boyle framförallt lyckas fånga är personkemin. Både mellan far och dotter, och mellan Selena och Jim. Det känns genuint. Det blir därför genuint skitjobbigt senare i filmen.

Nog med spoilers nu! Jag brukar vilja prata om skådespelarinsatser i filmerna. I denna film är de på riktigt hög nivå, med en topp på Cillian Murphy. Nästa generations stora skådespelare. Garanterat!

Ja, detta var en riktigt bra film. Jag är dessutom säker på att jag kommer att drömma om zombies inatt. Förhoppningsvis blir det en riktigt bad ass zombiedröm där jag är fullt utrustad med diverse tillhygg och vapen så jag kan gå lös på de själlösa jävlarna. Om inte, så vaknar jag kallsvettig efter att blivit jagad till döds. Vilket som, kallsvettig eller inte, så var filmen helt klart värt det! Skynda se!

The Other Guys

Jag gillar Mark Wahlberg. Jag tycker att han fått alldeles för dålig kritik för att bara vara en muskelkille med stoneface. Visst, i vissa roller (Max Payne)är han så genomtråkig att du önskar det fanns sätt att kunna sparka andra genom rutan. Tyvärr så finns det inte sån teknik idag. Så ifall du finner dig själv tittandes på Max Payne någon kväll, så kan du istället byta till The Other Guys. I den filmen spelar han en sjukt skum roll, olik alla andra snutar jag sett. Han är överdrivet kaxig och högljudd, men har även känslor. Han lär sig de mest komplicerade sakerna, endast för att kunna driva med andra människor, och önskar att han var en flygande påfågel. Brilliant med andra ord.
Det märks verkligen att det är en Will Ferrell-film. Både på regissören och den överdrivna komedin filmen igenom. Överdriven, men ändå subtil, på något sätt. Även Will spelar en riktigt grym roll, visserligen inte lika profilerande som Marks, men minst lika rolig! Jag älskar verkligen hans sätt med kvinnor, och hur de faller för honom. Klockrent.

Filmen har en hel del oförglömliga citat, som vanligt från en Will Ferrel-film. Humorn är på topp, och för första gången på länge så kände jag att jag tittade på en hyffsad komedi. Det är stort. Alla de små sakerna bygger på den humor som redan är självklar. Till exempel att polischefen(lysande spelad av Michael Keaton) har två jobb, för att inte tala om dennes konstanta droppande av TLC-låtar i form av ordspråk och kommentarer. Marks besatthet av att kunna mobba andra, Wills påverkan på superheta brudar(Eva Mendez?!) och de två sidekicksnutarna som hela tiden piggar upp i bakgrunden. Jag glömde nästan att nämna det mest opassande soundtracket till en film någonsin! Där snackar vi dold humor.

Det är inte det bästa jag sett Will Ferrell i, eller Mark Wahlberg för den delen. Anchorman och The Fighter kommer vara deras toppar ett tag till. Men filmen blir inte mindre sevärd för det. Vi har ju båda två i samma film! De kompletterar varandra grymt bra, och filmen blir aldrig tråkig. Se den!

Pimps don't cry.

I rymden finns inga känslor

Simon har aspbergers. Det gör att han inte förstår känslor, utan hellre håller sig till sina rutiner och rymdböcker och ekvationer istället. När han flyttar in hos sin bror Sam, går det inte riktigt som någon önskar, de delar nämligen boendet med Sams flickvän också.

Filmen är en frisk vind i svenskt filmmakeri, ungefär som när "Låt den rätta komma in" var i hetluften. Handlingen är inte lik någon annan film, och det är ovissheten som gör den så fantastiskt bra. Och skådespeleriet. Jävlar vilka stjärnor. Skarsgård som spelar Simon är grym i sin roll, jag känner dock ingen med aspbergers så jag kan tyvärr inte relatera. Cecilia Forss gör en riktigt charmig roll, där hon är raka motsatsen till både Simon och Sam. Söt tjej. Den som verkligen lyfter filmen enligt mig dock, är Martin Wallström, som spelar Sam, Simons bror. Där har ni sveriges nästa stjärna, jag lovar!

Jag blev verkligen berörd av filmen. Mest kände jag av Sams känslor av hopplöshet när Simon inte går att kontrollera, men även lyckan och hans kärlek till sin bror. Jag vet inte om jag någonsin fastnat för en svensk film på detta sätt, den gör mig jävligt glad helt enkelt. Skönt. Ni måste verkligen se den om ni har missat den!

Det är den bästa svenska film jag sett.