Nick and Norah's Infinite Playlist

Jag har haft denna film på min "att se lista" i snart två år nu, men jag har aldrig tagit mig i kragen. Men nu äntligen! Nu är det gjort, och som den levererade.

Den var precis vad jag hade väntat mig, i och för sig. En sådär sockersöt och härlig kärlekshistoria med sina törnar och twistar. Nu råkar jag vara en sucker för just sådana filmer, så denna passade mig perfekt! Utöver en rätt söt handling hade den två trumfkort. Musiken och skådespelarna. Musiken flyter genom filmen i princip konstant, och ger den en härlig känsla, musiken gör en glad. Sen har den ju även Kat Dennings, i rollen som Norah. Vilken tjej! Man blir ju så kär i henne! Även Michel Cera gör rollen som Nick riktigt bra, men jag har svårare att bli kär i honom!

Filmen handlar iallafall om Nick, som just blivit dumpad av en brud. Han är hjärtekrossad och skickar henne en massa mixtapes. I hopp om att det ska bli bättre. Norah hamnar i en situation på en spelning där hon behöver en låtsaspojkvän i 5 minuter. Precis då råkar Nick vara där. Filmen går ut på att Nick och Norah slår följe, i jakten på en hemlig spelning någon stans i New York stad. Nick får hjälp av sina tre gayvänner, varav två som även är medlem i Nicks band. Samtidigt måste Norah ta hand om sin alldeles för fulla väninna.

Det är en jakt på lycka indeed. Allt eftersom filmen går, lyckas den föra in dig i ett tillstånd av välbehag, där du till slut bara njuter av en riktigt skön film! Den är inte avancerad på något sätt, det är inte mycket nytänk, den har inte heller bra specialeffekter eller kända skådisar, men den håller klass ändå! Så känner ni er lite sugna på kärlek i någon form så borde ni spana in den! Ciao!

Psalm 21

Jag har sett en läskig svensk film!!!!

Ursäkta mitt utbrott, men jag tycker att det är så fantastiskt. De växer inte på träd direkt. Nästa svenska mål måste bli att göra en BRA läskig svensk film. För denna var inte det.

Det är en film om spöken och demoner och sånt. Den har en präst, en byhåla och skumma karaktärer. Allt som behövs för att göra en läskig film. Den gör jobbet med själva läskigheten rätt bra den första delen av filmen, men allt eftersom vänjer man sig vid deras knep, och filmen tappar sin själ. Själva slutet ska vi inte gå in på. Jag är inte en kristen man, men slutet förvandlade hela filmen till endast ett antireligiöst manifest.

Hur som helst, den har potential, och jag förväntar mig ännu mer nästa gång denne regissör gör film. Förhoppningsvis lär han sig av sina misstag, och gör något som faktiskt är bra! Hur som helst vill jag rekommendera er att se denna film ändå, det är ett stycke kass svensk filmhistoria, som ändå är tidvis underhållande!

Tron

Jag har sett en film de flesta har hört talas om, men inte sett. Tron. Anledningen till att de flesta har hört talas om den är för att den är gammal, och en kultfilm. Anledningen till att ingen har sett den är för att den är dålig. Med dagens mått mätt.

En programmerare blir inskickad i datans värld(ja, datan, inte datorn), och måste med hjälp av ett program kallat "Tron" bekämpa MCP, eller master control program som det heter. Det är - för sin tid - en massa häftiga effekter och datoranimeringar, men i dagens mått mätt håller de inte lika hög klass. Vissa äldre filmer, tex Metropolis och Star Wars, är fortfarande intressanta att se, eftersom effekterna och storyn fortfarande håller klass. Med Tron känns det mesta utdaterat, nästan jobbigt att se.

Jag såg den för vad det var, en kultfilm. Jag förstår att den har blivit det, med tanke på effekterna och storyn, som handlar om livet innuti en dator, typ. Men jag kan inte påstå att jag blev nöjd. Jag förväntade mer av denna gamla klassiker! I takt med att datorn blev vanlig, blev även filmen det. Nu ska jag ta hem nya Tron filmen och då hoppas jag att den håller högre klass! Peace.

Sound of Noise

Gillar du musik? Då kommer du att älska Sound of Noise! Det här är bland det mest nytänkande jag sett i en film på väldigt länge!

Det handlar i första hand om Amadeus, en tondöv polis uppväxt i en familj av musiker. Hans bror är en världskänd dirigent, men Amadeus hatar musik, så han vill gärna inte se sin brors konserter. Det handlar även om ett udda gäng trumslagare, som är på jakt efter historiens finaste musikstycke. För dem räcker det inte att spela på instrument. De gör symfonier av vardagliga material, till exempel nedsövda kroppar, elledningar, bulldozers med mera. De börjar "terrorisera" staden med sina udda musikstycken, och polisen Amadeus rycks snabbt in i fallet.

Det är helt omöjligt att definiera filmen enligt en genre, men om jag skulle försöka, blir det något i stil med "Thrillermusikpoliskomedi". Inte helt lätt alltså.
Det är fantastiskt vad de lyckats med, att de har fått fram något så nytänkande efter så många år med film i vår tid. Jag förstår inte varför filmen inte fått större exponering i Sverige, jag visste inte ens vad det var för film förrän vi fick in den på Hemmakväll...

Så ta hem filmen så fort ni bara kan! Och se ett stycke svensk filmkonst ni aldrig sett maken av förut(Ja, jag använde och i början av en mening. So sue me). Finns den inte på det stora world wide web, så kan ni alltid lita på att den finns på Hemmakväll!

Okej, lite gratis reklam där, jag vill bara påpeka att jag inte är någon sell out. Jag vill endast att så många som möjligt ska få chansen att se bra film! Så det så.

It's Kind of a Funny Story

Okej! Typ så kände jag efter att jag hade sett filmen. Ni får se den för att förstå varför. Jag kände både "Okej!" och en fin känsla av upprymdhet, typ som att allting kommer att lösa sig, till slut. Som att ens mål i livet är för alltid under byggnation, de ändras med åren och med erfarenheter. Vilket är vad denna film bygger på. Det fina i att hitta sig själv, att vara med om livsförändrande ögonblick, kärlek, vänskap, insikt. Så vad handlar filmen om, frågar ni er säkert nu.

Jo. Den handlar om Craig, en kliniskt deprimerad tonåring, som kommer till den insikten att han behöver riktig hjälp. Han är stressad över livet, över mål som är högt satta, över kärlek och jobbiga föräldrar. Han är deprimerad helt enkelt. Så han ber om att bli inlagd, och hamnar till slut på en vuxen psykiatrianstalt, eftersom ungdomsdelen var under ombyggnad. Där träffar han människor av alla typer. Vissa som är riktigt djupt deprimerade, vissa som är helt flippade, och vissa som är precis som han själv. Filmen handlar i det stora om hans vistelse där, och de människor han träffar. Filmen är riktigt upplyftande, det sätter perspektiv på saker och ting.

Det finns säkert många där ute som känner igen sig i killen i filmen. Att veta om att ens liv egentligen inte är så jävla dåligt. Familjen kanske är annorlunda, ens vänner är inte alltid vad man önskat, kärlek råkar inte vara ömsesidig, prestationsångest över plugg och framtid, osäkerhet inför just framtiden. Ingenting som borde få en att må sämre än andra. Trots det känner man sig sjukligt deprimerad, även när man vet att det finns de som har det sjukt mycket värre. Filmens(och till viss del mitt eget) budskap är att det alltid finns hjälp att söka, och att man borde göra det så tidigt som möjligt. Att Craig fick hjälp så pass tidigt, var riktigt viktigt för honom. Det framgår vid ett samtal mellan honom och Bobby, där Bobby, som hamnat riktigt illa ute, berättar vad det kunde gjort honom att få hjälp tidigare.

Med allt detta sagt så förstår ni nog att jag varmt vill rekommendera denna film till er läsare! Riktigt bra feel good film som ingen borde missa! Se den!