Le premier jour du reste de ta vie

Jag MÅSTE bara tipsa om en helt fantastisk film! Det var ett tag sedan jag såg den, så det blir ingen genomgående recension. Jag råkade bara få en återkoppling till filmen i minnet. Det är egentligen en helt vanlig film. Det handlar om en vanlig fransk familj, med vanliga franska värderingar. Föräldrarna har det jobbigt, dottern vill inte veta av någonting, ena sonen är friheten själv, och den andra är han som söker sig framgång och familj. Föräldrar sviker, barn sviker, och filmen handlar i det stora hela om att familjen alltid kommer att finnas där, vad som än händer. Jag måste säga att jag aldrig har sett en film illustrera sådana starka familjeband på film. Det är få filmer jag känt så mycket med karaktärerna. Jag skrattade, grät, kände nostalgi, blev arg på sånt personerna i filmen störde sig på. Rent känslomässigt är det en väldigt varm och rörande film, som lämnar få oberörd.

Det är riktigt kul att se en film med skådespelare du knappt sett någon gång. Speciellt när de är så pass duktiga som i denna film. Det blir så enkelt att associera skådespelarna med deras roller, och det gör allting så mycket mer trovärdigt. Att filmen är på franska kan vara jobbigt för vissa, men jag tycker ändå att ni ska ge den ett försök. Det är den värd!

Ta en stund med din flickvän, eller varför inte för dig själv, och se denna film. Du kommer att gå därifrån en filmupplevelse rikare! Och killar; ni kan behöva "man up" innan slutet om ni är på en första dejt.

Jag glömde nästan nämna soundtracket. Det är utsökt!

Hodejegeren

Det är ungefär lika stor chans för regn i Luleå i mitten av december, som att en bra norsk film kommer ut. Nu råkar det ju vara regnigt. I Luleå. Mitt i december. Det visar sig att logiken är slående. En bra norsk film har släppts! Vad jag kan minnas har det bara hänt tre gånger förut; Elling, Trollejegeren och Död Snö. Antagligen regnade det på vintern i Luleå då också.

Denna film är alltså ingen vanlig Norge-historia. Det är en fantasifull, noggrann, actionfylld och dramatisk Norge-historia. Det börjar med presentationen av Roger Brown. En kort, framgångsrik norrman som jagar arbetstagare åt arbetsgivare. Han är en så kallad "head hunter". Dessvärre flyter inte jobbet på precis som han vill, och han har en fru som han skämmer bort lite väl mycket. Han behöver alltså mer pengar. Det löser han genom att stjäla konst. Till synes mest från hans klienter på jobbet. När han träffar Clas Greve, en före detta soldat med specialisering i att spåra människor, erbjuder han sig att fixa ett jobb åt Clas. Det visar sig att Clas sitter på en tavla värd en förmögenhet, en tavla Roger gärna lägger sina vantar på. Sedan hamnar Roger i trubbel. Mycket trubbel.

Aksel Hennie, som spelar Roger Brown, gör ett fantastiskt jobb. Han ÄR Roger Brown. Hans dedikation till arbetet märks tydligt i en scen där han med en sax och trubbig rakhyvel rakar av sig allt hår, och det kan bara inte vara fejkat.
Nikolaj Coster-Waldau, kanske mest känd från sin roll som Jamie Lannister i serien Game of Thrones, spelar Rogers  mardröm i filmen. Han gör en bra roll som stilig dansk psykopat, och håller sig ifrån sin syster denna gång.

Det är en mörk historia, där Roger konstant lyckas hamna i skiten. Bokstavligen talat. Trots det vill jag säga att jag sällan ser filmer som är så genomtänkta, med en huvudperson som faktiskt har hjärna att inte göra felbeslut hela tiden. Visst, det är inte rätt att stjäla tavlor, men när han väl kör fast vet han precis vad som krävs för att ta sig loss. Filmen får även plats med en hel del humor. Jag skrattade åt flera scener, vissa där det är högst oklart om det är roligt med flit eller om det bara är så tragiskt att det blir komiskt. Kärlek får plats även det. Förstår ni, den här filmen har ALLT! Framför allt ett bra slut.
Jag är säker på att jänkarna vill göra en egen film av denna så fort som möjligt. Det verkar vara lite utav en trend just nu. När det väl händer får vi se om den blir lika bra. Det kommer att bli svårt!

Det är en film som har det mesta. Humor, spänning, action och drama. Den är välregisserad och otroligt nogrann med detaljer. Skådespelarna passar som handen i handsken i sina roller, och vi ser en naken kvinna springa omkring och skjuta med pistol. Den är bra helt enkelt.

Trots att den är på norska rekommenderar jag varmt denna film!

Warrior

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget som. Först tänkte jag skrika ut i ren glädje över vilken jävla bra film jag sett. En sån film som dyker upp lika ofta som Modo vinner SM-guld. Ish. Men jag hejdar mig. När väl eftertexterna börjar rulla uppåt, vitt på svart, har jag en helt annan känsla i kroppen.

Jag kommer ihåg att jag gav The Fighter ett riktigt bra betyg. Det förstår jag, det var en riktigt bra film. Fast riktigt bra filmer är inte de bästa, eller hur? Warrior kan jag med handen på hjärtat säga är den bästa "sport-filmen" jag någonsin har sett. Visst, jag kanske är lite opartisk med tanke på att jag älskar boxning, och är ett fan av andra kampsporter också, men Warrior håller fantastiskt hög klass även utanför oktagonen.

Jag vill inte gå in i handlingen alldeles för mycket, för jag tror att det kan förstöra upplevelsen. Det jag tänker avslöja är att den handlar om Tommy, som söker upp sin far Paddy och ber om att få bli tränad inför en ny turnering som är på gång. Det är en turnering där världens bästa medelviktsfighters ställer upp och slåss om galet mycket pengar. Vinnaren får allt. På andra sidan staden, kämpar Brendan för sin framtid och familj. Han har ett vackert hus, en snygg fru och två barn. Han jobbar som fysiklärare och fightas för pengar på fritiden. Wait. What? Japp. Han säger till sin fru att han jobbar som nattvakt för att skrapa ihop lite extra pengar, då deras vanliga jobb tydligen inte räcker till. Och så vidare.

Tom Hardy, som spelar Tommy(sammanträffande?), gör en fantastisk insats, och jag är säker på att han kommer att vara Hollywoods nästa stora stjärna. Joel Edgerton i rollen som Brendan får säkert en massa erbjudanden efter detta också. Trots deras grymma insatser är det ändå Nick Nolte som står för briljansen! Han gör rollen som en nykter alkoholist och hatad av familjen så jävla bra. Du kommer att tycka synd om honom. Garanterat. Det är en rolltolkning som luktar Oscarnominering.

Filmen är fängslande från första bildrutan. Den balanserar en gripande familjehistoria och riktigt brutala fightingscener utan problem. Du sitter på helspänn ända fram till det fantastiska slutet, som gör att männen lutar sig längst bak i soffan för att dölja sina tårar. Fightingscenerna får Rocky-filmerna att se ut som barnprogram. Jag har då själv aldrig sett något liknande på film. Rocky, som jag förövrigt brukade hålla som nummer ett inom denna genre, blev just nedknuffad från tronen.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om filmen. Jag vill bara ösa mig ur superlativ, och sedan se den igen innan jag går och lägger mig.
Nog med ordbajsning nu. Mitt budskap till er är blandat med en varning. Se ingen trailer innan ni får chans att se filmen. Den ska tydligen förstöra en hel del av storyn. Gå inte in på IMDB (8.3) och läs en massa om den heller. Det ni ska göra är att hyra den, köpa den, tanka den eller låna den så fort som möjligt, och SE DEN.

Melancholia

Vad händer? Är detta verkligen något jag bör spendera min fredagkväll med? Det här verkar SKITtråkigt.

Det var precis vad jag tänkte under de fem första minuterna av Melancholia. Sedan tänkte jag samma sak i tio minuter till, sen hände det någon grej, sen gick det 20 halvtråkiga minuter till, då sågs Kirsten Dunst naken, jag blev vaken. Mycket mer än så händer inte i filmen, tycker jag.

Jag måste erkänna, jag har svårt för Lars von Triers filmer. Det är inte min kopp te, om man säger så. Det här var inte den filmen som bröt mönstret heller. Den har några ljusa stunder, speciellt mot slutet, men i övrigt tycker jag att den var väldigt långdragen. Jag kan förstå varför kritiker hyllar filmen dock. Det är en film med mycket känslor, och fint bildspråk. Förutom det, är det som sagt slutet som lyfter filmen. Det gjorde faktiskt filmen i sin helhet nästan sevärd!

Trots slutet, var det här ingen fredagsfilm. Jag skulle kunna tänka mig att den passar bättre en urtråkig söndag. Det vill säga då du sett alla filmer du kan komma på tidigare under veckan, och sitter där i soffan med en muspekare på en torrentlänk eller ett Melancholia-fodral i dvd/bluray-hyllan. Jag såg den bara för att ha sett Melancholia, det är ju ändå en storfilm, men jag hade nog inte sett den igen om jag visste att den skulle så här tråkig!

På en skala från Tori Spelling till Scarlett Johansson ger jag filmen en Maggie Gyllenhaal. Tråkig, men ändå lite charmig.

PS. JAG VET. Det var hur länge som helst sedan jag skrev ett inlägg här. Ska försöka skärpa mig. Igen. Förhoppningsvis blir framtida inlägg lite bättre genomtänkta än detta, då jag nu bara desperat ville få ut text på bloggen. Ha överseende! Det kommer mer!