Chronicle

Ända sedan jag såg trailern till den här filmen för några år sedan, så har den legat där, lite undermedvetet och lurat. Den har dykt upp nån gång nu och då när diskussionen om superkrafter kommer på tals. "Vad skulle du göra om du fick superkrafter" eller "vilken kraft skulle du helst vilja ha" är väl några av de vanligaste frågorna. Trailern verkade kunna ge en liten aning om hur det skulle vara för helt vanliga människor att uppleva det på riktigt
.

Med trailern i bakhuvudet har jag alltså velat se den här filmen ett bra tag nu. När den äntligen dök upp, helt magiskt och samtidigt konstigt nog lagligt..., så väntade jag inte länge innan jag såg resten av filmen!

Det handlar alltså om tre killar som råkar hitta någonting som ger dem superkrafter av olika slag. Det märks ganska snabbt att de krafterna blir starkare och starkare ju mer de tränar. Gänget består av tre helt olika karaktärer. Vi har den omåttligt populära elevpresidenten, den smarte men lata medelklasskillen och han som blir mobbad och slagen av alla, till och med sin pappa. Det innebär också att de hanterar sina krafter på olika sätt, och utvecklar de olika snabbt. Det är riktigt intressant att följa den processen under filmens gång!

Jag måste säga också, att det inte är någon höjdarfilm. Det är snudd på b-film-varning, då skådespelarna inte är fantastiska, och storyn har en del hål som borde ha täckts innan release. Det är antagligen också varför den inte fått större genomslag i och utanför USA. Effekterna lämnar ibland mycket att önska också, det märks att de inte fått en så stor budget. Rätt barnslig är den också ibland. Man tror nästan att det är pubertala tonåringar som suttit och regisserat.

Med det sagt tycker jag ändå att den är sevärd, för den visar upp ett helt nytt synsätt på superkrafter och hur ens liv kan påverkas, till det bättre och sämre. Det är även ruggigt kul att se effekter som är, och hur de lär sig att använda krafterna till fullo! En underhållande rulle helt enkelt!

Förresten. Borde jag börja sätta betyg, är det någonting som önskas av er få som läser bloggen?

Tinker Tailor Soldier Spy

Ja herrejävlar. Var ska man börja? Det är så fantastiskt roligt att gå in med blandade förväntningar och sedan bli helt hänförd av en film! Jag satt som ett barn framför ett Teletubbiesavsnitt ända in i slutet. Jag har fått höra både ris och ros om filmen dock. De som inte gillat den har sagt att den vart alldeles för seg och svårtolkad, medan de som gillar den tycker att det är bland det bättre de sett. Jag ställer mig lätt i högra ledet och förespråkar denna film som en av de bästa spion-thrillerfilmerna där ute. Det är varken Bond, Bourne eller Mission Impossible, utan det är på riktigt!

George Smiley, en före detta anställd hos Brittiska underrättelsetjänsten, får i uppdrag att leta reda på en mullvad bland de högst uppsatta tjänstemännen bland sina tidigare arbetsgivare. Detta efter att dess chef tidigare fått sparken efter att ett uppdrag i Budapest gått åt skogen fel. Det måste finnas en mullvad ibland dem.

Skådespelarna då? Mark Strong, Gary Oldman, Tom Hardy, Colin Firth; sällan har jag sett ett så pass kompetent gäng skådespelare i en och samma film! Det skapar en bra balans, för det finns ingen som kan spela ut den andre. De håller också liv i dialogerna, som aldrig blir långtråkiga, endast enastående.

Filmen bygger mycket på att skapa en stämning som liknar det som var under kalla kriget. Det är inte mycket slagsmål, skottlossningar eller biljakter, utan mer lönnspel, lögner och svek. Bilden av det kalla kriget kunde inte vara mer inbjudande, och samtidigt avskyvärd.

Det är en riktigt ambitiös film, och det gäller att hänga med i dialogerna för att alla lösa trådar ska kunna sys ihop i slutet. Gillar du inte filmer med väldigt lite annat än dialog och konspirationer borde du kanske hoppa över denna film, den kommer knappast att vara filmen som får dig att ändra ditt tycke. Gillar du sånt däremot, borde du ta och se den på en gång! Som jag sa: en av de bästa spion-thrillerfilmerna som finns!

Förresten, blir ni precis lika euforisk som jag varje gång en films titel nämns i själva filmen?

Sherlock Holmes - A Game of Shadows

Man KAN få för mycket av det goda.

Ni vet det där goda som det fanns så mycket av i första filmen? De coola slagsmålen, Robert Downey Jr:s sköna tolkning av Sherlock som en väldigt analyserande och underlig man, den skönt nedslitna 1800-tal-versionen av england... Allt det och lite till gjorde den första filmen till en fantastiskt underhållande actionfilm, kryddad med mycket mystik och en väldigt spännande handling.
   Guy Richie har nu dopat den första filmen till absurdum, och som så många andra, försökt mjölka ur så mycket som möjligt ur det som var bra iden första filmen.

Robert Downey Jr gör en Johnny Depp i sin roll som Sherlock Holmes. Han spelar över på det underliga och "roliga" i hans karaktär, och glömmer bort att det inte bara är barn som tittar på film. I den första filmen var han klockren, och lyckades med en bra balans mellan en skogstokig alkoholist och ett analyserande geni, men nu blir det mer löjligt än välgjort. Slagsmålen är även fler, och värre. Nu ska Sherlock analysera varje slag i varje slagsmål som händer varje minut under hela filmen. Det blir tröttsamt.

A Game of Shadows saknar även mycket av mystiken från första filmen. Handlingen är rätt enkelriktad, och bjuder inte på så mycket överraskningar. De har försökt lyfta in en mystisk zigenare spelad av Noomi Rapace för att krydda filmen lite, men det bidrar ärligt talat inte mycket alls till filmen, varken till det negativa eller positiva.

Men det finns såklart inte bara negativa saker med filmen. Guy Richie är en bra regissör, som dock spårar iväg ibland. De sista 20-30 minuterna av filmen vägde nästan upp all trams som hänt innan. Där är Sherlock precis så balanserad mellan vett och kaos som han ska vara, och spänningen är så närvarande att den går att ta på. Noomi Rapace gör också en rätt bra insats som Zigenare, men faller på att det är en rätt blek karaktär från början. Jared Harris, däremot, är en perfekt ersättare till Sherlocks antagonist i första filmen. Han gör Professor Moriarty precis så elak och lömsk som förväntas av Sherlocks främsta fiende.

I det stora hela är konceptet från första filmen intakt. Det gör att filmen, trots sina brister, är tillräckligt underhållande för att rekommenderas och ses!